På promenad med kameran i julhelgen!

Blogginlämning v.51

In aktion!

Interaktion i digitala miljöer
Jag tycker att det var en mycket bra uppgift som vi fick den här veckan. Jag har pendlat mellan euforisk glädje (när jag lyckats) och väldigt djupa svackor på gränsen till ”vansinne” när saker inte fungerat som t.ex. när datorn krånglat eller jag inte förstått något spel. Det har varit nyttigt för mig att bli ”tvingad” att sätta mig in i hur t.ex. wow fungerar, som min son är expert på. När jag skulle börja spela wow så frågade jag min son om det var meningen att jag skulle döda vargarna. Min son skakade bara på huvudet och insåg att jag inte förstod någonting. Han försökte så ”pedagogiskt” som möjligt att förklara de grundläggande reglerna för mig och jag inser nu att det är en helt ny värld som min son rör sig i, ett annat språk, nya kontakter med människor från helt andra platser på jorden m.m. Nu har jag åtminstone fått en ”liten” inblick i vad det är han är så fascinerad av och han har verkligen fått känna att det finns saker som jag är helt inkompetent på, vilket kan kännas skönt för honom. Dessutom har jag fått en ”gamnacke” på köpet! Jag är en stor beundrare av Björn Gustavsson och vill därför skicka med ett underbart klipp när han beskriver föräldrars oförståelse för hur viktigt det är att inte bli störd när man spelar wow.
http://www.youtube.com/watch?v=1zsFanaLSss&feature=related

Min son spelar Star Wars!

"Utseendefixerat"

Killar Top-20!

Intro av Second Life

Ett roligt och konstnärligt inslag!

Jag har också bl.a. varit inne på snyggast.se, Second Life och You Tube och något som utmärker de flesta sajter är att allt är väldigt utseendefixerat. Det förvånar mig inte, men det blir svårt för unga att finna sin identitet när allt handlar om att vara vackrast, snyggast och sexigast. Det är väldigt mycket yta och väldigt lite innehåll. Därför att det mycket viktigt för oss vuxna att möta ungdomarna med kärlek, empati och respekt, vilket förhoppningsvis får dem att nå fram till upplevelsen att: ”detta är jag och jag duger”. Jag behöver också var trygg i mig själv och stå för mina värderingar. Ungdomarna behöver denna tydlighet för att kunna testa och pröva sina tankar och känslor. Först då kan de få förtroende för oss och se oss som föredömen och förhoppningsvis genomskåda ytligheten i samhället.

Veckans uppgift var verkligen en utmaning!

Photoshop

Jag har också haft nöjet att få ta del av helt underbara foton omgjorda i photoshop av okänd fotograf. Fotona är fruktansvärt proffsigt gjorda, se och njut! En sak som jag har lärt mig med åren är att det ständigt dyker upp saker som jag inte kan eller behärskar, vilket gör att jag känner en väldig ödmjukhet inför livet. Jag kan inte kunna allt (vara perfekt), men jag får lov att vara nöjd med det som jag fått, men samtidigt utmana mig själv så att jag inte stagnerar. Jag tycker att veckans uppgift var en utmaning och jag känner att jag lyckades tillräckligt bra (kanske en tiotusendel av vad min son kan), men jag får lov att vara nöjd med mig själv ändå, för jag har verkligen försökt!

Andre Advent kl.15.20!

Var på kroki i veckan som gick. Roligt men jobbigt!

"En målare"

Vad gör man inte för sina barn! Igår fick jag måla på min dotter och hennes kläder, eftersom hon skulle gå på fest utklädd till något som började på bokstaven M. Det fick bli en målare! Det var riktigt roligt att gå lös med penslen och skvätta och kladda hur mycket jag ville.

Blogginlämning v.48.

Ungdomarna i Rydal!

Idag föreläste Oskar Broberg om ”Identitet i tid och rum och otid”, som handlade om levnadsvillkor och relationer under åren 1890 t.om.1914 i Rydal. Han pratade bl.a. om ”att man måste vara en social varelse innan man kan bli en individ, samt att identiteten inte är något fritt abstrakt hängande utan har en anknytning till det vi gör” - intressant.

Föreläsningen ”Interkulturell pedagogik” med Rasoul i tisdags var mycket bra och givande. Han pratade bl.a. om att olikheter är berikande och sa följande: ”interkulturell pedagogik handlar om att förbereda barnen att förvalta olikheter”. Han pratade om att vi alla är främlingar inför varandra och att det handlar om att förhålla sig öppen till det annorlunda, våga ifrågasätta det egna perspektivet, samt respektera och erkänna andra perspektiv.
Vi måste ta tillvara den resurs som det är att ha barn från olika nationaliteter i en klass. Tänk så mycket vi kan lära av varandra. Att få ta del av en klasskamrats erfarenheter och upplevelser från ett annat land med en helt annan kultur och religion är väldigt berikande och skapar förståelse för varandra. Vi är alla en produkt av det samhälle vi lever i och att låta eleverna barnen berätta på sitt sätt (att rita är en stor hjälp för många barn att göra sina tankar synliga) om sin uppväxtmiljö, tror jag är väldigt bra. Det skapar en gemenskap och förståelse för varandras olikheter och likheter.
Något som jag tycker är viktigt är att alla elever oavsett kön eller ursprung får känna sig speciella, betydelsefulla och respekterade i mina ögon.

I måndags fick vi se fyra mycket intressanta och bra filmer, var och en på sitt sätt. Det var filmer som verkligen berörde mig. Jag har försökt att återberätta dem hemma för mina barn och min man, så att även dom skall få ta del av det som successivt håller på att förändra mig, nämligen mitt sätt att se på allt runt omkring mig. Filmen ”The delicious” var underbart rolig, samtidigt som den hade ett tänkvärt budskap - ”att våga vara sig själv”, vilket inte alltid är så lätt!
Den kinesiska filmen ”Please vote for me” visade tydligt hur hemskt det blir i en klass om läraren inte tydligt markerar när någon elev blir illa behandlad. Egoistiska tankar fick frodas och var t.o.m. något som uppmuntrades av föräldrarna, vilket var mycket obehagligt att se.
Jag tycker att utvecklingen av empati – förmågan att leva sig in i andras liv – är det viktigaste i barnuppfostran. Det är viktigt att både föräldrar och lärare ger barnen klara besked om vad som är tillåtet och acceptabelt och vad som inte är det. Att lära barnen att reagera med inlevelse och omsorg, framförallt när någon i ens närhet har det svårt tycker jag är bland det viktigaste i livet. Och att få barnen att tänka och känna efter hur de själva skulle ha mått om de råkat ut för samma sak.
”A stranger in her own city” som utspelades i Yemen var en film som verkligen skulle vara bra att visa på tv för att skapa en debatt om hur kvinnor fortfarande år 2008 nedvärderas av män, som anser sig vara mer värda, samt dikterar villkoren för hur kvinnorna skall leva – fruktansvärt! Detta är ett mycket viktigt ämne att diskutera i skolorna, eftersom det finns en del killar som har dessa åsikter och tjejer som anser att de inte får och kan ta samma plats i samhället som killarna.

Lite bilder från Italien!

Min dotter på stranden i Cinque Terre.

HDK-veckan, v.46

För en vecka sedan kom vi hem från Italien och jag känner mig fortfarande fylld av upplevelser som jag ännu inte riktigt hunnit ta in. Jag har så många vackra bilder i mitt huvud och det enda som jag vill göra är att sätta mig ner och måla, men tiden räcker inte till.
Mina förväntningar inför HDK- veckan var att få lov att gå runt och bekanta mig med skolan, samt få möjlighet att skapa i de olika verkstäderna som finns på skolan. Men det visade sig, att så var inte tanken med veckan. Jag hamnade i den röda gruppen som fick i uppgift att tonsätta en stumfilm från 1929, Un-Chien-Andalou av Bunuel-Luis. Salvador Dali var också delaktig i filmens produktion, samt medverkade i en utav scenerna. En mycket surrealistisk film, med många bisarra scener. Vi fick först lyssna, samt bli inspirerade av Lisa Nordström som själv tonsatt en stumfilm av Maya Deren, vilket hon gjorde väldigt bra. Min grupp bestod av ca. 60 personer med mycket starka viljor, vilket gjorde att det inte alltid blev en så lätt uppgift att lösa. Men resultatet och känslan när vi – Den Andalusiska hundens orkester- framförde vårt verk var väldigt härlig och jag har fått lov att ändra min inställning lite grann. Det var väldigt många duktiga musiker i min grupp som bidrog till att resultatet blev så lyckat!
Men jag har fortfarande en önskan om att få lov att ägna mig lite mer åt skapande verksamhet. Det vore underbart om vi fick skapa lite mer på skoltid.

Sokratiska samtal v.44

Det var en mycket intressant och proffsig föreläsning som Anna S Pihlgren hade i tisdags. Det som är karakteristiskt för ett sokratiskt samtal är att alla har rätt att tycka vad de vill så länge de kan motivera sin åsikt. Det uppmuntras också att man får lov att ändra sin åsikt under samtalets gång. Det är t.o.m. en dygd att göra det, enligt Anna S. P. Hon beskrev att det som händer under ett välfungerande sokratiskt samtal kan beskrivas som ett slags gemensamt grupptänkande. I Lärarnas tidning Nr 16/08 skriver Anna S Pihilgren följande: ”Annan forskning som gjorts på sokratiska samtal visar att elevernas språk förbättras, att de lär sig resonera och uttrycka sig tydligt, att deras logiska och kritiska tänkande förbättras och att de fostras socialt till att kunna härbärgera olikheter av olika slag”.
Jag brukar själv varje vecka ha en lektion i livsfärdighet där jag ofta tar upp ett etiskt dilemma med eleverna, vilket påminner om de Sokratiska samtalen. Men den stora skillnaden är att dessa dilemman oftast handlar om mobbing, kamratskap, kärlek, bråk m.m. där det gäller att få eleverna att se saken från någon annans synvinkel och styra lite mer. I vissa avseenden finns det ett rätt eller fel och då måste vi som vuxna tala om det för eleverna, det ingår i vårt uppdrag som lärare. Men självklart finns det massor av etiska dilemman som inte har något rätt eller fel svar och dessa är extra intressanta att diskutera. Anna poängterade att det är viktigt att vara nyfiken själv som lärare och respektera barns tänkande. Hon sa också att ”I det ögonblick som jag inte lär mig något själv så är det ett dåligt seminarie”.
Jag är däremot inte riktigt säker på om mina äldre elever hade velat ta en hel bildlektion i anspråk för att genomföra sokratiska samtal. Det är lättare att genomföra samtalen med den klass som man är kontaktlärare för och har lite mer tid med, så att inte hela bildlektionen går till diskussion, vilket inte är speciellt populärt bland eleverna. De vill oftast bara ”komma igång”, få lov att vara i sin konstnärliga värld, vilket jag respekterar och förstår. Men när eleverna har blivit förtrogna med tillvägagångssättet skulle det säkert fungera med kortare sokratiska samtal om en bild i redan organiserade grupper.

Idag hade vi redovisning och det var väldigt roligt och intressant att lyssna på de andras upplevelser och erfarenheter. Jag känner att jag lär mig något nytt varje dag, vilket känns väldigt roligt. Min önskan och förhoppning är att se till att alla elever går ut skolan med ett bra självförtroende och självkänsla, samt att de under sin skoltid får lov att känna sig speciella och betydelsefulla.

Vi åker till Italien imorgon, så därför hinner jag inte skriva mer nu.

Konstruktion av identitet v.40

I måndags hade vi en mycket rolig övning med Nike, som handlade om identitet. Vi fick i uppgift att göra ett icke föreställande porträtt i tekniken collage. Vi rev och klippte ut bilder ur tidningar som vi kunde associera till vår personlighet. Det blev många härliga och personliga porträtt. En mycket bra lektion som passar utmärkt i skolan för att lyfta fram elevernas olikheter, men samtidigt poängtera varandras likheter som människor. Jag har upptäckt att eleverna oftast tycker att det är väldigt roligt med collage i alla dess former, eftersom det är en teknik där alla får lov att känna att de lyckas. Att belysa och prata om det som är specifikt och speciellt hos var och en är en bra övning för att stärka elevernas identitet och självkänsla.Nästa steg var att försöka förenkla det ursprungliga porträttet genom att lyfta fram t.ex. en känsla eller färg som beskriver det känslotillstånd man befinner sig i när man gör de saker som fanns med i det ursprungliga porträttet. Denna del av övningen var lite mer komplicerad och lämpar sig bättre för lite äldre elever. Slutligen skulle vi skriva ner våra tankar som skildrade processen från det ursprungliga porträttet till det förenklade – våra innerst tankar – vår identitet – vårt ”motto”. För att kunna genomföra det sista moment krävs det väldigt noggrann genomgång med eleverna för att de skall förstå vad de skall göra, samt att de kommit upp i åldrarna lite grann.

Jag blev väldigt inspirerad av Anetts porträtt som bl.a. innehöll ett underbart fotografi av ett lejon, så jag gick hem och målade en tiger!

Identitetsutveckling

Tarja introducerad en mycket intressant övning i tisdags som innebar att vi fick teckna för första gången.
Vilka konstnärer vi har i klassen, det var verkligen roligt att få se! Vi fick välja en sten och sedan teckna av den. Det var en väldigt skön och avslappnad stämning i klassen, precis som det kan vara ute i skolan när eleverna blir helt uppslukade av uppgiften. Momentet som sedan följde var att försöka teckna en tonåring utifrån den sten man hade valt. Övningen gick sedan ut på att försöka para ihop ”våra” tonåringar utifrån deras utseende med varandra. Det sägs att det tar tre sekunder att bilda sig en uppfattning om en människa, vilket är lite skrämmande. Det var en perfekt övning för att belysa hur lätt det är att döma någon utifrån utseendet, som egentligen bara är ett yttre skal. Det kan bli många bra och värdefulla samtal mellan eleverna, vilket förhoppningsvis får upp ögonen på att vi alla är lika värda oavsett vilken fasad vi visar upp. Denna övning skall jag verkligen göra med mina elever. Det är perfekt när man kan knyta ihop bilden med etiska samtal, som bidrar till att eleverna mår gott. Det handlar om att se eleven och bekräfta eleven för den han eller hon är, vilket bidrar till elevens identitetsutveckling. Du måste känna dig trygg i dig själv för att kunna ta till dig kunskap eller som Tarja sa: ”Det finns ingen kunskapsbildning av eleverna utan en identitetsutveckling”.

Möta eleven där den är...

Tarja tog bl.a. upp Vygotskijs syn på lärandet, vilket innebär att möta eleven där den är. Det är något som vi (jag och mina kolleger) ständigt tänker på och försöker att leva efter, men som ibland tyvärr hindras av för lite tid och neddragningar i skolan. Men det viktiga är att ambitionen och viljan finns där, vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar som finns. Den här dikten av Sören Kirkegaard försöker jag och mina kära kolleger att leva efter, men det är inte lätt.

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör
men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa.
Och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

"Koyaanisqatsi"

Efter måndagens filmvisning så blev jag väldigt berörd. Det var en stark film som visade tydligt att vi människor håller på att förgöra vår planet och oss själva. Det har skapats och bildats många fantastsikt vackra och spektakulära platser under miljontals år på vår planet, men som vi nu sakta men säkert håller på att förstöra. Den oerhörda kraften i strömmande vatten har skapat fantastiska grottsystem, grävt fram djupa dalar och skapat mäktiga vattenfall, som vi fick se på filmen. Det har kommit många liknande filmer och BBC serier de senast åren med samma syfte att försöka få oss människor att inse att vi inte kan fortsätta som vi hittills har gjort om vi vill att kommande generationer skall få uppleva och leva på jorden. Eftersom jag också undervisar i NO så har jag försökt att följa den senaste utvecklingen av vad som händer på vår planet jorden och blir tyvärr allt mer oroad över hur det skall gå för den kommande generationen. Vi blir allt fler människor på jorden och det kommer att bli svårt att försörja alla människor, vilket verkligen är ett dilemma. Vi (de flesta) i Sverige är ännu mycket lyckligt lottade, som lever i en liten skyddad värld med gott om utrymme och tillräckligt med mat. Men vi utgör endast 9 mm av ett snöre på 6,2 m, som ständigt blir längre och längre. Jag skulle väldigt gärna vilja visa filmen för mina elever för att sedan samtala om alla de etiska dilemman som dyker upp i filmen. Jag skulle också låtit eleverna måla de olika kontrasterna, det vackra och det hemska, som jag själv blev väldigt fascinerad av när jag såg filmen. Men av erfarenhet så vet jag att eleverna inte kan sitta still så länge och vara koncentrerade, vilket gör att jag hade fått dela upp filmen, men då förlorar filmen också den magiska känsla som byggs upp under filmens gång. Det idealiska hade varit en film på ca.20 minuter, för så länge kan de bevara sin koncentration utan att helt tappa fokus och balla ur.

"Trädet"

”Trädet” är perfekt att göra en temadag då man har lite längre tid på sig och dessutom har tillgång till idrottssalen som i vanliga fall alltid är uppbokad. Övningen är oerhört användbar i skolan och något som jag verkligen skall ta med mig och göra med mina elever. Den går dessutom alldeles utmärkt att göra inom vilket ämne som helst. Jag hade mycket väl kunnat tänka mig att göra ”trädet” på första mattelektionen i början av terminen för att låta eleverna fritt associera till ordet ”matte”. Detta för att lyfta fram alla elevers känslor, fördomar och spontana tankar när det gäller matte. Många har en hatkärlek till matte och tycker att det är jättejobbigt, vilket kan vara nyttigt att få ventilera och prata om så att det förhoppningsvis inte känns lika jobbigt i fortsättningen när man vet att även andra tycker att det är svårt.
För att även de blyga skall kunna komma till tals så är det nog viktigt att man har små grupper. Men det viktigaste av allt är att man tidigare har byggt upp ett tillåtande klassrumsklimat, vilket innebär att alla respekterar varandra för den man är, samt lyssnar på varandra. Att det inte finns något som är rätt eller fel när det gäller känslor och tankar. Vi jobbar med värdegrundsfrågor varje vecka på min skola. Givetvis varje dag i det dagliga arbetet, men också schemalagt en gång i veckan. Denna timme brukar vara en höjdpunkt för både elever och lärare.

"Ett lyckligt ögonblick"

Det är alltid fascinerande och nyttigt oavsett ålder att sätta ord på vem ”jag” är, som ingick i övningen i tisdags. Om jag hade gjort samma övning när jag var yngre så hade det säkert resulterat i helt andra ord än vad det gör för mig nu. Jag har varit mamma i drygt arton år, vilket givetvis format mig till den jag är i dag. Men jag är också Anna-Lena med egna intressen och behov, som på senare år fått lov att ta mer plats, vilket känns konstigt, men samtidigt skönt. Jag valde orden mamma, havet och sommar, vilket beskriver mig väldigt väl. De saker jag valde var en bil och en tom ram. Ramen valde jag för att jag älskar att måla och bilen för att jag tycker om att resa!

Gemensamt ”Motto”

Vi fick sedan i uppgift att finna andra som vi hade något gemensamt med och besluta oss för ett ord och en sak. Vi enads om den blå smurfen som vi tyckte symboliserade kärlek och ordet ”hav” som står för så mycket. Sedan fick vi "flödesskriva" och därefter välja ut varsin mening som vi tyckte mest om. Slutligen skulle vi förena våra meningar i ett gemensamt motto. Vårt första motto blev följande: "Det blå komplexa havets vågor är som en kärleksfilm". Vi förenklade sedan detta citat till: ”Komplext blå ger kärlek!”
Vi fick sedan träna oss på att analysera varandras ”rutor” med hjälp av de ord och saker som varje person hade valt som representation av dem själva. Mycket bra övning och ett bra sätt att lära känna varandra på.

"Det blå komplexa havets vågor är som en kärleksfilm".

Min personliga gestaltning av vårt gemensamma motto.

Mina reflektioner efter redovisningen

Att bygga något utifrån skräp är perfekt i skolan, eftersom ekonomin oftast är väldigt skral. Skräp är något som alla har hemma och kan ta med sig för att sedan jobba fritt och skapande med. Men de flesta skolor har ett vanligt klassrum som inte är särskilt stort, som bildsal och i den skall ca. tio klasser samsas om utrymmet, vilket gör det omöjligt att gör allt för stora konstruktioner. Varje klass måste städa undan efter sig och då är det praktiskt om eleverna bygger i kartonger eller liknande som går att stapla och förvara på hyllor. Annars är det som jag tidigare nämnt lättare att genomföra projektet storskaligt om skolan anordnar en temadag, så att man får lite mer tid och plats.
Jag valde att genomföra uppgiften mer ur ett litet barns perspektiv, som gärna vill att byggandet skall bli något fint och föreställande. Jag kan också känna att det i konstnärliga sammanhang ibland anses ”finare” att göra saker som är abstrakta och konstiga, men det är väldigt få barn och ungdomar som finner det tilltalande. Därför valde jag att göra något föreställande, men som ändå öppnar upp för tankar och funderingar. Jag utgick från ordet ”hav” och hamnade i en konstlad idyll. Mitt projekt för tankarna till filmen ”Truman show”, där man i vilket ögonblick som helst kan sticka sönder den perfekta bubblan och upptäcka världen utanför. Jag valde medvetet att inte placera några människor i idyllen, vilket får en att tänka på flykt, speciellt eftersom bilen är på väg bort.
Det var väldigt givande att lyssna och respondera på de andra.
”Det är ju faktiskt så att då man gestaltar för andra vad man lärt sig, då lär man sig mest. Utvärdering eller reflektion över det man gjort är en viktig del i allt lärande” (Kühlhorn, s.150).

Vad vill du ändra på?

"Mitt syfte"
Jag vill med mitt förändringsarbete av det offentliga rummet få människor att reflektera över vad som gör dem lyckliga. Min förhoppning är att detta sätter igång en process i varje människa som i sin tur leder till en positiv förändring både för dem själva, men även för sin omgivning. Att glädjen och lyckan som de känner sprider sig som ringar på vattnet.
Vi har bara ett liv och det är därför viktigt att vi gör det som vi känner att vi mår bra av och inte skjuter upp våra drömmar till framtiden. Om vi lite då och då blir påminda om vad som gör oss lyckliga, så har vi svårare för att förtränga eller ignorera det faktum att vi faktiskt själva kan påverka vår situation i positiv riktning. Jag tror också att vi har lättare att hantera sorger och motgångar i livet om vi gör sådant som gör oss lyckliga lite då och då. Jag hoppas att de människor som vågade eller tog sig tid till att måla något på min plansch blev positivt påverkade och fick en liten glädjekick i kroppen, som de sedan omedvetet spred vidare till sin omgivning.

”Några tankar innan genomförandet”
Jag har aldrig gjort något sådant här i mitt 43-årig liv! Det känns lite ”crazy” att göra något sådant när man är en vuxen kvinna. Det hade känts helt annorlunda om jag hade varit 20 år. Det är på något vis mycket mer accepterat att göra udda, lite provocerande eller tokiga saker i sin ungdom, speciellt i en stad som Göteborg, som ständigt har mängder av upptåg som studenterna står för. Det är ytterst få kvinnor i min ålder, förutom konstnären Anna Carlson, som ägnar sig åt det som jag tänkt att göra på Avenyn. Men samtidigt så är det ett ämne som jag brinner för och försöker att leva efter. Jag går på den här utbildningen av den anledningen, nämligen för att den gör mig lycklig. ”Lev livet nu, det går nämligen inte i repris”.

”Genomförandet”
Jag valde att ställa mig på den mest offentliga platsen i Göteborg (som låg inom vårt område), nämligen mitt på Avenyn. Jag placerade mitt staffli på trottoaren och ställde mig bredvid med ett gäng tuschpennor i alla regnbågensfärger redo att ta mig an min nya utmaning. Jag frågade människor som passerade förbi:
”Har du tid att måla någonting som gör dig lycklig eller glad?”

” Reflektion över resultatet”
Jag blev oerhört förvånad över människors positiva respons. Jag mötte så många trevliga människor som ville delge mig det som gör dem lyckliga, helt fantastiskt! Många äldre människor öppnade sig helt och berättade hela sin livshistoria, väldigt intressant. Jag pratade med alla sorters människor och stämningen var hela tiden positiv. Det var ungefär 50 människor i olika åldrar, både män och kvinnor, som valde att måla något som gjorde dem lyckliga eller glada denna torsdag förmiddag i mitten av september. Jag tror att jag valde en perfekt tidpunkt på dagen. De människor som passerade förbi hade inte så bråttom, utan de tog sig tid att måla lite och prata en liten stund. Jag tror också att det har betydelse vem som frågar och hur man gör det (ett leende skadar aldrig). En kvinna i min ålder utgör inget hot och jag har dessutom lätt för att prata med främmande människor, vilket säkert var en anledning till att så många valde att stanna upp en stund och måla. Men det var en kostymklädd man som jag frågade som inte ville måla något, men han vände sig om och tittade på "målningen" och på mig och sa följande: "Detta gör mig lycklig". Då blev också jag lycklig!

Det vanligaste motivet var något som hade med kärlek att göra eller upplevelser i naturen. Det var endast ett fåtal som valde att måla något materiellt, som t.ex. en båt eller ett glas champagne. Mitt mål hade varit att människor runt omkring mig skulle få upp ögonen på allt som gör dem lyckliga, men det mest fantastiska var att jag också fick så mycket glädje och lycka tillbaka av alla dessa okända underbara människor som jag aldrig annars hade pratat med.

"Den här mannen ansåg att det inbördes förhållandet mellan en kvadrat och en cirkel är upphovet till livets existens. Det var lycka för honom".