"Fantasy -Space -Place" - v.41

Jag kände redan från början väldigt starkt att jag ville göra min förändring som en plats någonstans mellan verkligheten och fantasin. Det som jag vill förmedla med min gestaltning är mer en känsla, en vision och en dröm om en plats där alla kan få lov att vara fria i sitt sätt att tänka, skapa och få utlopp för all sin fantasi. Det låter kanske lite flummigt, men har vi möjlighet att skapa små oaser där vi får möjlighet att blomma ut och vara kreativa på en mängd olika sätt, så är jag säker på att det hade gynnat samhället i övrigt. Jag, Katta och Mattias har egna små handledningsseminarium på måndagar, eftersom jag inte har möjlighet att vara med på onsdagar. Mattias ville gärna att jag skulle försöka göra en modell av min plats, vilket jag tycker är svårt, eftersom min plats och min förändring är mer som en själslig gestaltning, en fantasi plats som är svår att få ner i en 3-dimentionellmodell. Men det är inget som omöjligt och jag gick därför hem och tog fram min silvertråd och byggde mig en enkel och lite odefinierad modell. Jag vet inte själv om modellen tillförde något, men det kanske den gör i förlängningen av mitt arbete. Det är viktigt att vara fri och öppen i sitt sinne så att man inte låser sig för snabbt i sitt tankesätt, något som jag lärt mig på HDK. Jag har också gått in och tittat på Diller Scofidios fantastiska molnbyggnationer som Mattias tipsade om, vilket gett mig inpiration. I bilen på väg till och från HDK har vi många intressanta och roliga diskussioner. Fredrik berättade att konstnären Lars Lerin målat en shellmack i akvarell, vilket är lite roligt eftersom min gestaltning utgår just från en shellmack och dessutom tycker jag mycket om Lerins akvareller.

To Anna!
I think it’s difficult to explain my feelings and thoughts in English, so if you want to read my blogg you can use google´s translator.

"Fantasi- & Kreativitetscentrum" - v.40

Min markering och avgränsning med "rött luciaband"!

När jag igår kväll besökte min ”no-place” så beslöt jag mig för att hela byggnaden måste ingå i förändringen, vilket jag tidigare varit tveksam till. Om jag satt gränsen någon annanstans så hade förändringen inte blivit komplett och något hade gått förlorat. Jag har medvetet valt att inte försöka ta mig in i den igenbommade macken med hänsyn till de människor som tidigare drev den. Jag vet nämligen att macken betydde väldigt mycket för dem, nästan som ett andra hem och det hade därför känts som om jag hade gjort ett intrång på deras personliga sfär. Det är också lite känsligt eftersom en familjemedlem dog hastigt och under mycket olyckliga omständigheter förra våren. Jag har varit på insidan flera gånger och känner inget behov av att gå in där för att kunna genomföra min vision. Känslan för mig är inte beroende av om jag lyckas ta mig in eller inte, utan den är mer påtaglig utifrån sett. Jag väljer därför att göra en förändring som i huvudsak kommer att spegla utsidan, men även till viss del insidan.
Jag upplever dagligen på min skola vilket enormt behov eleverna har att få lov att använda sin fantasi och kreativitet. Jag försöker att tillgodose dem så gott det går genom att alltid låta bildsalen vara öppen, eftersom eleverna endast har 50 minuter/vecka till bild! Med tanke på hur lite bild eleverna får, så föddes idén om ett ”Fantasi- & Kreativitetscentrum” mitt i Varbergs centrum. Det blir allt mer angeläget, så som situationen ser ut i samhället idag, att skapa möjligheter för de unga och att få dem att öppna sina sinnen så att de lättare kan nå sina fantasier och använda dem på ett kreativt sätt istället för ett destruktivt.
Min gestaltning är en vision som ännu bara finns i min fantasi och kommer definitivt inte att resultera i någon arkitektritning utan istället i en konstnärlig gestaltning, vilket kommer att bli väldigt roligt att göra, men samtidigt en stor utmaning.

"Det offentliga rummet som klassrum" - v.39

Den här hösten befinner jag mig ”between two spaces”, vilket känns lite förvirrande ibland. Jag trivs verkligen med mitt arbete som ”behörig” bildlärare! Eleverna ger mig så mycket glädje och energi. Jag känner att jag har ett öppnare synsätt än vad jag hade tidigare, ser saker på ett litet annorlunda sätt, vilket bl.a. gjort att jag har fått igenom att det nu är tillåtet på min skola att ha mössa på sig på lektionerna för den som vill och trivs med det! Det trodde jag aldrig att jag skulle lyckas med. Att samtidigt gå på HDK är inspirerande, men innebär också att jag jobbar jämt, vilket går en termin, men absolut inte längre. Jag skulle väldigt gärna vilja vara mer på HDK, men får göra det bästa av situationen, sånt är livet. Uppgiften som vi fick förra fredagen kommer att bli mycket spännande att ta sig an. En kreativ uppgift som verkligen sätter igång fantasin och som mycket väl går att genomföra bland eleverna i grundskolan, som i det allra flesta fall har mycket mer idéer än vi vuxna. Jag fann ganska snabbt min ”no-space” i Varberg och känner att det skall bli väldigt spännande att skapa en fingerad förändring av verkligheten. Jag har valt en nerlagd bensinmack som tidigare var bemannad med underbart trevliga människor och som nu har blivit en automatmack. Huset som tidigare var en samlingsplats för bl.a. ensamma människor står nu alldeles tomt och öde och fyller ingen funktion längre. Människor kommer snabbt förbi och tankar och kör sedan vidare. Ett tomt hus med nerdragna jalusier i ett för övrigt livligt område mitt i Varberg är en vemodig syn, men en utmaning för mig som skall försöka genomföra en förändring.

Reflektion, Blogginlämning 6 - vecka 21

Att gestalta konflikter har varit ett väldigt känsloladdat projekt för mig. Jag har pendlat upp och ner i mitt humör, vilket kanske har påverkat min omgivning ”lite grann”. Jag har befunnit mig i alla de fyra stadierna (förvirring, att samla på sig, att misslyckas och att sätta ner fötterna) och känner nu att jag har landat i det femte, att komma fram till någonting. Min första tanke var att jag ville skapa silvertråds figurer som gestaltade olika konfliktsituationer i mitt liv, men övergick sedan i samråd med gruppen och Nike att släppa kontrollen och fokus på vad det skulle bli genom att skapa utifrån mig själv, mitt inre, vilket slutligen resulterade i en kombination av ”flödesakvarell”, silvertråd och foto. Det positiva (enligt mitt sätt att se på det) är att mina nya ”bilder” förmedlar något, en känsla av sårbarhet, som kanske inte funnits där på samma sätt tidigare.
Men känslan och tolkningen av ett verk är så individuellt och är inte något som jag varken vill eller kan påverka. Jag har verkligen gått in i gestaltningen med både kropp och själ, men om bilderna sedan berör någon eller inte är upp till var och en. Det som är ”fult” för någon är ”fint” för någon annan! Det motsägelsefulla är att jag också mitt i all frustration haft fruktansvärt roligt när jag väl har skapat. Jag har haft ett flöde i mitt skapande, varit inne i processen och helt glömt bort att det måste bli något – ”en färdig produkt”. Nike har verkligen varit professionell i sin handledning genom att stötta och hjälpa oss att finna nya vägar. Jag tycker att samtliga i gruppen har gjort fantastiska arbeten som verkligen har berört mig.
”Det viktiga är att inse att vi själva kan och bör påverka berättelsens gång, men att effekten av denna påverkan alltid begränsas av våra egna möjligheter, förmågor och behov”(Mika Hannula, Allt eller inget. Kritisk teori, samtidskonst och visuell kultur, s.29).

I den klass som jag är ”kontaktlärare” för skulle det gå alldeles utmärkt att göra ett liknande gestaltningsprojekt med. Det beror på att jag under en längre tid har skapat en djup relation till eleverna och då är det följaktligen mycket lättare att föra utvecklande samtal där eleverna lär sig att respektera att andra människor handlar och ser saker på ett annat sätt än vad de själva gör, samt finna redskap för att hantera detta.
Men förutsättningarna hade sett annorlunda ut om jag hade genomfört projektet som enbart ”bildlärare”, eftersom lektionerna då är mycket kortare och med snabba byten emellan olika klasser, vilket gör att det blir svårt att hinna bearbeta jobbiga saker som eventuellt kan komma upp hos var och en. Det kan väcka så mycket känslor hos den enskilde eleven och då krävs det att det finns någon som har tid att lyssna och att inte trettio andra elever står och bankar på dörren för att komma in.
Jag vet av erfarenhet att man kan förebygga många konflikter som kan uppstå i och utanför skolan genom att ge elever kunskap och information om hur andra människor verkligen har det. En bra början kan vara att lära känna sig själv och sina värderingar. Att förstå sig själv är nog det bästa sättet att börja på, om man vill förstå andra.
”Det är viktigt att lära sig hantera konflikter på ett sådant sätt att utfallet blir konstruktivt och stimulerar utveckling och lärande”(Ilse Hakvoort, Pedagogiska magasinet nr.4, 2008, s.43).

Men det är mycket viktigt att vi som lärare kopplar in kuratorn, rektorn eller skolsjuksköterskan om vi känner att situationen är ohållbar och att vi inte tror att vi ensamma kan lösa alla världens problem. På HDK är det en annan sak eftersom vi alla är vuxna, men även här så väcker projektet många känslor som har behövts bearbetats, men förhoppningsvis har alla fått den hjälp de behöver. Personligen har den här gestaltningsperioden befriat mig från den prestationsångest som hindrat mig från att våga ta steget att göra något nytt och tillåta mig själv att misslyckas.

Jag har alltid tyckt att skapande ämnen är en tillgång i lärandet och berikar undervisningen och att eleverna tillägnar sig bättre kunskap inom alla områden om de får träna och utveckla all sin skapande förmåga. Skapande verksamhet förutsätter också att olikheter accepteras och respekteras. Att man helt enkelt inte kan skapa på samma sätt och på så vis är tvungen att lyfta fram de olika kompetenser eleverna besitter. Våra gruppsamtal har varit väldigt berikande och utvecklande. Det har verkligen varit en förmån att få delta i allas tankar och funderingar, vilket hjälpt mig i mitt skapande.
”Att lära känna andra människors tänkande kan också slipa ens eget. Att upptäcka andra människors känslor, deras villkor och bevekelsegrunder gör en dessutom mer ödmjuk. Det är definitivt utvecklande” (Gunilla Granath, Pedagogiska magasinet nr.4, 2008, s.33).
Det har varit väldigt angelägna men också tunga ämnen (gränser, identitet och konflikter) som vi har arbetat med under det här året, vilket gjort mig stundtals lite tung i sinnet och därför känns det viktigt för mig nu att fylla på med sådant som får mig att må bra och gör mig lycklig, så att jag lättare kan finna lösningar på de oundvikliga konflikter som drabbar oss alla. Lidandet är en naturlig del av människans liv, men om vi ältar oss i känslan av att allt är orättvist, tungt och jobbigt berövar det oss energin som vi skulle ha behövt för att lösa det ursprungliga problemet.
”Rätta sättet att använda sin intelligens och sina kunskaper är att åstadkomma inre förändringar som utvecklar ett gott hjärta” (Dalai lama, Lycka! En handbok i konsten att leva , s.57).

Blogginlämning 5 - vecka 20

Jag känner en så underbar lättnad och härlig känsla efter sista grupphandledningen. Alla i gruppen har verkligen utvecklats och bokstavligen blommat ut. Jag har lärt mig väldigt mycket under grupphandledningarna och fått väldigt bra konstruktivt stöd vid det enskilda samtalet med Nike, vilket resulterat i att jag känner att jag utvecklats i mitt skapande och känner mig mycket friare i mitt sätt att se på det jag själv gör. Min inre konflikt har fått bearbetats under dessa veckor, vilket har varit mycket nyttigt och befriande. Det konstiga är att jag inte har haft samma krav på min omgivning, mina elever och mina barn, som jag har haft på mig själv.
Jag har alltid älskat att måla, men innan har det mer handlat om att prestera något, att det skall bli något som andra skall tycka om. Det låter väldigt knäppt, men så har det nog varit. Nu känner jag att jag målar för att uttrycka mig och för att det är roligt och ser vad det blir…, om det blir något har inte så stor betydelse längre. Jag känner att jag har funnit min känsla, mitt uttryckssätt och överlåter sedan till betraktaren att känna och tycka vad hon eller han vill, utan att lägga någon värdering i det. Det svåra är att vi som bildlärare är tvungna att värdera våra elever trots att vi vet att det egentligen inte går att betygsätta en kreativ skapande människa, vilket verkligen är ett dilemma! Därför är det viktigt med kontinuerliga samtal, både enskilt och i grupp och att man som lärare tar sig tid att titta på elevernas arbeten under hela processens gång, precis som vi har gjort under den här gestaltningsperioden. Den stora skillnaden är att vi som bildlärare på skolorna har flera hundra elever, vilket försvårar situationen. Men jag kan bara göra så gott jag kan och för mig är det viktigaste att jag ser, bekräftar och uppmärksammar eleverna, samt att jag verkligen tycker om att var där, vilket eleverna känner.

”En person som aldrig
gjort ett misstag har
aldrig prövat något nytt”.
Albert Einstein

På promenad med kameran för att rensa mina tankar!

Jag behöver se och uppleva allt det vackra för att orka med det som är tungt och jobbigt. För mig är en promenad som en meditation - jag hämtar kraft och inspiration och får lust att skapa!

Blogginlämning 4 - vecka 19

I måndags fick vi förmånen att få ta del av Kattis konstnärskap, vilket var väldigt roligt att få se. Jag älskade hennes clown som hade en så fin symbolik. En sådan clown borde det finnas i varje skola för att väcka nödvändiga essentiella diskussioner med eleverna. När jag satt och lyssnade på Katti så tänkte jag på vilket fantastiskt år jag har fått vara med om. Att få lov att göra ett sådant här avbrott mitt i livet borde alla få göra. Jag trodde nog i min enfald att jag var rätt så ”färdigutvecklad” när jag började på HDK, men ack vad jag bedrog mig. Man behöver skakas om lite då och då för att kunna se saker från en annan synvinkel. Det finns så många sätt att uttrycka sig på och det är fantastiskt att alla sätt är rätt, vilket det inte alltid är inom matematiken! Det känns därför så härligt att få släppa kontrollen och inte fastna i vad som är rätt eller fel, men det är svårt.
Jag har blivit än mer medveten om hur viktigt det är vara öppen i sitt sätt att se på konst som bildlärare, så att inte eleverna hamnar i den situationen att det beror på lärarens tycke och smak vilket betyg dom får, speciellt i ämnet bild, som är så personligt och många gånger känsloladdat. Jag är personligen tacksam över att min grupp puffade på mig så att jag vågade göra något nytt och som faktiskt inte blev ”fel”!
Den här veckan har jag fortsatt att kladda och skvätta på ytterligare ett akvarellpapper, utvecklat min andra målning med silvertråd, men på ett nytt och mjukare sätt, samt jobbat mycket i photoshop. Jag känner att jag bearbetar mina inre konflikter när jag skapar, vilket jag inte tidigare gjort och det känns bra. Det som jag kommit fram till är att mitt gestaltningsarbete inte kommer att mynna ut i ett ”färdigt” resultat utan själva processen kommer att bli min presentation i form av ett bildspel. Jag känner att jag behöver leka med olika uttryck, känslor och inre konflikter, vilket kanske så småningom kommer att leda till att mitt uttryck bäst kommer fram någonstans i mitten, vem vet?