Jag känner en så underbar lättnad och härlig känsla efter sista grupphandledningen. Alla i gruppen har verkligen utvecklats och bokstavligen blommat ut. Jag har lärt mig väldigt mycket under grupphandledningarna och fått väldigt bra konstruktivt stöd vid det enskilda samtalet med Nike, vilket resulterat i att jag känner att jag utvecklats i mitt skapande och känner mig mycket friare i mitt sätt att se på det jag själv gör. Min inre konflikt har fått bearbetats under dessa veckor, vilket har varit mycket nyttigt och befriande. Det konstiga är att jag inte har haft samma krav på min omgivning, mina elever och mina barn, som jag har haft på mig själv.
Jag har alltid älskat att måla, men innan har det mer handlat om att prestera något, att det skall bli något som andra skall tycka om. Det låter väldigt knäppt, men så har det nog varit. Nu känner jag att jag målar för att uttrycka mig och för att det är roligt och ser vad det blir…, om det blir något har inte så stor betydelse längre. Jag känner att jag har funnit min känsla, mitt uttryckssätt och överlåter sedan till betraktaren att känna och tycka vad hon eller han vill, utan att lägga någon värdering i det. Det svåra är att vi som bildlärare är tvungna att värdera våra elever trots att vi vet att det egentligen inte går att betygsätta en kreativ skapande människa, vilket verkligen är ett dilemma! Därför är det viktigt med kontinuerliga samtal, både enskilt och i grupp och att man som lärare tar sig tid att titta på elevernas arbeten under hela processens gång, precis som vi har gjort under den här gestaltningsperioden. Den stora skillnaden är att vi som bildlärare på skolorna har flera hundra elever, vilket försvårar situationen. Men jag kan bara göra så gott jag kan och för mig är det viktigaste att jag ser, bekräftar och uppmärksammar eleverna, samt att jag verkligen tycker om att var där, vilket eleverna känner.
Jag har alltid älskat att måla, men innan har det mer handlat om att prestera något, att det skall bli något som andra skall tycka om. Det låter väldigt knäppt, men så har det nog varit. Nu känner jag att jag målar för att uttrycka mig och för att det är roligt och ser vad det blir…, om det blir något har inte så stor betydelse längre. Jag känner att jag har funnit min känsla, mitt uttryckssätt och överlåter sedan till betraktaren att känna och tycka vad hon eller han vill, utan att lägga någon värdering i det. Det svåra är att vi som bildlärare är tvungna att värdera våra elever trots att vi vet att det egentligen inte går att betygsätta en kreativ skapande människa, vilket verkligen är ett dilemma! Därför är det viktigt med kontinuerliga samtal, både enskilt och i grupp och att man som lärare tar sig tid att titta på elevernas arbeten under hela processens gång, precis som vi har gjort under den här gestaltningsperioden. Den stora skillnaden är att vi som bildlärare på skolorna har flera hundra elever, vilket försvårar situationen. Men jag kan bara göra så gott jag kan och för mig är det viktigaste att jag ser, bekräftar och uppmärksammar eleverna, samt att jag verkligen tycker om att var där, vilket eleverna känner.
”En person som aldrig
gjort ett misstag har
aldrig prövat något nytt”.
Albert Einstein
gjort ett misstag har
aldrig prövat något nytt”.
Albert Einstein
3 kommentarer:
Jag är verkligen imponerad av att du vågat bryta loss! Det skulle jag också behöva göra!
Det känns i hela ditt sätt att skriva att något hänt. Härliga och spännande målningar o nog tusen gånger mer när jag får se dom på utställningen. Visst är det som du skriver. Diskussionen, samtalet i processen, som betyder så mycket och fy för att behöva sätta betyg på skapande./kram Gladiatorn
Du har så rätt.....med så många elever blir det svårt med kontinuerliga samtal vilket är synd. Det vore det bästa att slippa betygsätta....
....dina målningar är så vackra , jag beundrar din skicklighet...
kram Bibbi
Skicka en kommentar