Sokratiska samtal v.44

Det var en mycket intressant och proffsig föreläsning som Anna S Pihlgren hade i tisdags. Det som är karakteristiskt för ett sokratiskt samtal är att alla har rätt att tycka vad de vill så länge de kan motivera sin åsikt. Det uppmuntras också att man får lov att ändra sin åsikt under samtalets gång. Det är t.o.m. en dygd att göra det, enligt Anna S. P. Hon beskrev att det som händer under ett välfungerande sokratiskt samtal kan beskrivas som ett slags gemensamt grupptänkande. I Lärarnas tidning Nr 16/08 skriver Anna S Pihilgren följande: ”Annan forskning som gjorts på sokratiska samtal visar att elevernas språk förbättras, att de lär sig resonera och uttrycka sig tydligt, att deras logiska och kritiska tänkande förbättras och att de fostras socialt till att kunna härbärgera olikheter av olika slag”.
Jag brukar själv varje vecka ha en lektion i livsfärdighet där jag ofta tar upp ett etiskt dilemma med eleverna, vilket påminner om de Sokratiska samtalen. Men den stora skillnaden är att dessa dilemman oftast handlar om mobbing, kamratskap, kärlek, bråk m.m. där det gäller att få eleverna att se saken från någon annans synvinkel och styra lite mer. I vissa avseenden finns det ett rätt eller fel och då måste vi som vuxna tala om det för eleverna, det ingår i vårt uppdrag som lärare. Men självklart finns det massor av etiska dilemman som inte har något rätt eller fel svar och dessa är extra intressanta att diskutera. Anna poängterade att det är viktigt att vara nyfiken själv som lärare och respektera barns tänkande. Hon sa också att ”I det ögonblick som jag inte lär mig något själv så är det ett dåligt seminarie”.
Jag är däremot inte riktigt säker på om mina äldre elever hade velat ta en hel bildlektion i anspråk för att genomföra sokratiska samtal. Det är lättare att genomföra samtalen med den klass som man är kontaktlärare för och har lite mer tid med, så att inte hela bildlektionen går till diskussion, vilket inte är speciellt populärt bland eleverna. De vill oftast bara ”komma igång”, få lov att vara i sin konstnärliga värld, vilket jag respekterar och förstår. Men när eleverna har blivit förtrogna med tillvägagångssättet skulle det säkert fungera med kortare sokratiska samtal om en bild i redan organiserade grupper.

Idag hade vi redovisning och det var väldigt roligt och intressant att lyssna på de andras upplevelser och erfarenheter. Jag känner att jag lär mig något nytt varje dag, vilket känns väldigt roligt. Min önskan och förhoppning är att se till att alla elever går ut skolan med ett bra självförtroende och självkänsla, samt att de under sin skoltid får lov att känna sig speciella och betydelsefulla.

Vi åker till Italien imorgon, så därför hinner jag inte skriva mer nu.

Konstruktion av identitet v.40

I måndags hade vi en mycket rolig övning med Nike, som handlade om identitet. Vi fick i uppgift att göra ett icke föreställande porträtt i tekniken collage. Vi rev och klippte ut bilder ur tidningar som vi kunde associera till vår personlighet. Det blev många härliga och personliga porträtt. En mycket bra lektion som passar utmärkt i skolan för att lyfta fram elevernas olikheter, men samtidigt poängtera varandras likheter som människor. Jag har upptäckt att eleverna oftast tycker att det är väldigt roligt med collage i alla dess former, eftersom det är en teknik där alla får lov att känna att de lyckas. Att belysa och prata om det som är specifikt och speciellt hos var och en är en bra övning för att stärka elevernas identitet och självkänsla.Nästa steg var att försöka förenkla det ursprungliga porträttet genom att lyfta fram t.ex. en känsla eller färg som beskriver det känslotillstånd man befinner sig i när man gör de saker som fanns med i det ursprungliga porträttet. Denna del av övningen var lite mer komplicerad och lämpar sig bättre för lite äldre elever. Slutligen skulle vi skriva ner våra tankar som skildrade processen från det ursprungliga porträttet till det förenklade – våra innerst tankar – vår identitet – vårt ”motto”. För att kunna genomföra det sista moment krävs det väldigt noggrann genomgång med eleverna för att de skall förstå vad de skall göra, samt att de kommit upp i åldrarna lite grann.

Jag blev väldigt inspirerad av Anetts porträtt som bl.a. innehöll ett underbart fotografi av ett lejon, så jag gick hem och målade en tiger!

Identitetsutveckling

Tarja introducerad en mycket intressant övning i tisdags som innebar att vi fick teckna för första gången.
Vilka konstnärer vi har i klassen, det var verkligen roligt att få se! Vi fick välja en sten och sedan teckna av den. Det var en väldigt skön och avslappnad stämning i klassen, precis som det kan vara ute i skolan när eleverna blir helt uppslukade av uppgiften. Momentet som sedan följde var att försöka teckna en tonåring utifrån den sten man hade valt. Övningen gick sedan ut på att försöka para ihop ”våra” tonåringar utifrån deras utseende med varandra. Det sägs att det tar tre sekunder att bilda sig en uppfattning om en människa, vilket är lite skrämmande. Det var en perfekt övning för att belysa hur lätt det är att döma någon utifrån utseendet, som egentligen bara är ett yttre skal. Det kan bli många bra och värdefulla samtal mellan eleverna, vilket förhoppningsvis får upp ögonen på att vi alla är lika värda oavsett vilken fasad vi visar upp. Denna övning skall jag verkligen göra med mina elever. Det är perfekt när man kan knyta ihop bilden med etiska samtal, som bidrar till att eleverna mår gott. Det handlar om att se eleven och bekräfta eleven för den han eller hon är, vilket bidrar till elevens identitetsutveckling. Du måste känna dig trygg i dig själv för att kunna ta till dig kunskap eller som Tarja sa: ”Det finns ingen kunskapsbildning av eleverna utan en identitetsutveckling”.

Möta eleven där den är...

Tarja tog bl.a. upp Vygotskijs syn på lärandet, vilket innebär att möta eleven där den är. Det är något som vi (jag och mina kolleger) ständigt tänker på och försöker att leva efter, men som ibland tyvärr hindras av för lite tid och neddragningar i skolan. Men det viktiga är att ambitionen och viljan finns där, vi gör så gott vi kan utifrån de förutsättningar som finns. Den här dikten av Sören Kirkegaard försöker jag och mina kära kolleger att leva efter, men det är inte lätt.

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål
måste jag först finna henne där hon är och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än hon gör
men först och främst förstå det hon förstår.
Om jag inte kan det
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig
och egentligen vill bli beundrad av den andra istället för att hjälpa henne.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet
inför den jag vill hjälpa.
Och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska
utan att vilja tjäna.
Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.