"Koyaanisqatsi"

Efter måndagens filmvisning så blev jag väldigt berörd. Det var en stark film som visade tydligt att vi människor håller på att förgöra vår planet och oss själva. Det har skapats och bildats många fantastsikt vackra och spektakulära platser under miljontals år på vår planet, men som vi nu sakta men säkert håller på att förstöra. Den oerhörda kraften i strömmande vatten har skapat fantastiska grottsystem, grävt fram djupa dalar och skapat mäktiga vattenfall, som vi fick se på filmen. Det har kommit många liknande filmer och BBC serier de senast åren med samma syfte att försöka få oss människor att inse att vi inte kan fortsätta som vi hittills har gjort om vi vill att kommande generationer skall få uppleva och leva på jorden. Eftersom jag också undervisar i NO så har jag försökt att följa den senaste utvecklingen av vad som händer på vår planet jorden och blir tyvärr allt mer oroad över hur det skall gå för den kommande generationen. Vi blir allt fler människor på jorden och det kommer att bli svårt att försörja alla människor, vilket verkligen är ett dilemma. Vi (de flesta) i Sverige är ännu mycket lyckligt lottade, som lever i en liten skyddad värld med gott om utrymme och tillräckligt med mat. Men vi utgör endast 9 mm av ett snöre på 6,2 m, som ständigt blir längre och längre. Jag skulle väldigt gärna vilja visa filmen för mina elever för att sedan samtala om alla de etiska dilemman som dyker upp i filmen. Jag skulle också låtit eleverna måla de olika kontrasterna, det vackra och det hemska, som jag själv blev väldigt fascinerad av när jag såg filmen. Men av erfarenhet så vet jag att eleverna inte kan sitta still så länge och vara koncentrerade, vilket gör att jag hade fått dela upp filmen, men då förlorar filmen också den magiska känsla som byggs upp under filmens gång. Det idealiska hade varit en film på ca.20 minuter, för så länge kan de bevara sin koncentration utan att helt tappa fokus och balla ur.

"Trädet"

”Trädet” är perfekt att göra en temadag då man har lite längre tid på sig och dessutom har tillgång till idrottssalen som i vanliga fall alltid är uppbokad. Övningen är oerhört användbar i skolan och något som jag verkligen skall ta med mig och göra med mina elever. Den går dessutom alldeles utmärkt att göra inom vilket ämne som helst. Jag hade mycket väl kunnat tänka mig att göra ”trädet” på första mattelektionen i början av terminen för att låta eleverna fritt associera till ordet ”matte”. Detta för att lyfta fram alla elevers känslor, fördomar och spontana tankar när det gäller matte. Många har en hatkärlek till matte och tycker att det är jättejobbigt, vilket kan vara nyttigt att få ventilera och prata om så att det förhoppningsvis inte känns lika jobbigt i fortsättningen när man vet att även andra tycker att det är svårt.
För att även de blyga skall kunna komma till tals så är det nog viktigt att man har små grupper. Men det viktigaste av allt är att man tidigare har byggt upp ett tillåtande klassrumsklimat, vilket innebär att alla respekterar varandra för den man är, samt lyssnar på varandra. Att det inte finns något som är rätt eller fel när det gäller känslor och tankar. Vi jobbar med värdegrundsfrågor varje vecka på min skola. Givetvis varje dag i det dagliga arbetet, men också schemalagt en gång i veckan. Denna timme brukar vara en höjdpunkt för både elever och lärare.

"Ett lyckligt ögonblick"

Det är alltid fascinerande och nyttigt oavsett ålder att sätta ord på vem ”jag” är, som ingick i övningen i tisdags. Om jag hade gjort samma övning när jag var yngre så hade det säkert resulterat i helt andra ord än vad det gör för mig nu. Jag har varit mamma i drygt arton år, vilket givetvis format mig till den jag är i dag. Men jag är också Anna-Lena med egna intressen och behov, som på senare år fått lov att ta mer plats, vilket känns konstigt, men samtidigt skönt. Jag valde orden mamma, havet och sommar, vilket beskriver mig väldigt väl. De saker jag valde var en bil och en tom ram. Ramen valde jag för att jag älskar att måla och bilen för att jag tycker om att resa!

Gemensamt ”Motto”

Vi fick sedan i uppgift att finna andra som vi hade något gemensamt med och besluta oss för ett ord och en sak. Vi enads om den blå smurfen som vi tyckte symboliserade kärlek och ordet ”hav” som står för så mycket. Sedan fick vi "flödesskriva" och därefter välja ut varsin mening som vi tyckte mest om. Slutligen skulle vi förena våra meningar i ett gemensamt motto. Vårt första motto blev följande: "Det blå komplexa havets vågor är som en kärleksfilm". Vi förenklade sedan detta citat till: ”Komplext blå ger kärlek!”
Vi fick sedan träna oss på att analysera varandras ”rutor” med hjälp av de ord och saker som varje person hade valt som representation av dem själva. Mycket bra övning och ett bra sätt att lära känna varandra på.

"Det blå komplexa havets vågor är som en kärleksfilm".

Min personliga gestaltning av vårt gemensamma motto.

Mina reflektioner efter redovisningen

Att bygga något utifrån skräp är perfekt i skolan, eftersom ekonomin oftast är väldigt skral. Skräp är något som alla har hemma och kan ta med sig för att sedan jobba fritt och skapande med. Men de flesta skolor har ett vanligt klassrum som inte är särskilt stort, som bildsal och i den skall ca. tio klasser samsas om utrymmet, vilket gör det omöjligt att gör allt för stora konstruktioner. Varje klass måste städa undan efter sig och då är det praktiskt om eleverna bygger i kartonger eller liknande som går att stapla och förvara på hyllor. Annars är det som jag tidigare nämnt lättare att genomföra projektet storskaligt om skolan anordnar en temadag, så att man får lite mer tid och plats.
Jag valde att genomföra uppgiften mer ur ett litet barns perspektiv, som gärna vill att byggandet skall bli något fint och föreställande. Jag kan också känna att det i konstnärliga sammanhang ibland anses ”finare” att göra saker som är abstrakta och konstiga, men det är väldigt få barn och ungdomar som finner det tilltalande. Därför valde jag att göra något föreställande, men som ändå öppnar upp för tankar och funderingar. Jag utgick från ordet ”hav” och hamnade i en konstlad idyll. Mitt projekt för tankarna till filmen ”Truman show”, där man i vilket ögonblick som helst kan sticka sönder den perfekta bubblan och upptäcka världen utanför. Jag valde medvetet att inte placera några människor i idyllen, vilket får en att tänka på flykt, speciellt eftersom bilen är på väg bort.
Det var väldigt givande att lyssna och respondera på de andra.
”Det är ju faktiskt så att då man gestaltar för andra vad man lärt sig, då lär man sig mest. Utvärdering eller reflektion över det man gjort är en viktig del i allt lärande” (Kühlhorn, s.150).

Vad vill du ändra på?

"Mitt syfte"
Jag vill med mitt förändringsarbete av det offentliga rummet få människor att reflektera över vad som gör dem lyckliga. Min förhoppning är att detta sätter igång en process i varje människa som i sin tur leder till en positiv förändring både för dem själva, men även för sin omgivning. Att glädjen och lyckan som de känner sprider sig som ringar på vattnet.
Vi har bara ett liv och det är därför viktigt att vi gör det som vi känner att vi mår bra av och inte skjuter upp våra drömmar till framtiden. Om vi lite då och då blir påminda om vad som gör oss lyckliga, så har vi svårare för att förtränga eller ignorera det faktum att vi faktiskt själva kan påverka vår situation i positiv riktning. Jag tror också att vi har lättare att hantera sorger och motgångar i livet om vi gör sådant som gör oss lyckliga lite då och då. Jag hoppas att de människor som vågade eller tog sig tid till att måla något på min plansch blev positivt påverkade och fick en liten glädjekick i kroppen, som de sedan omedvetet spred vidare till sin omgivning.

”Några tankar innan genomförandet”
Jag har aldrig gjort något sådant här i mitt 43-årig liv! Det känns lite ”crazy” att göra något sådant när man är en vuxen kvinna. Det hade känts helt annorlunda om jag hade varit 20 år. Det är på något vis mycket mer accepterat att göra udda, lite provocerande eller tokiga saker i sin ungdom, speciellt i en stad som Göteborg, som ständigt har mängder av upptåg som studenterna står för. Det är ytterst få kvinnor i min ålder, förutom konstnären Anna Carlson, som ägnar sig åt det som jag tänkt att göra på Avenyn. Men samtidigt så är det ett ämne som jag brinner för och försöker att leva efter. Jag går på den här utbildningen av den anledningen, nämligen för att den gör mig lycklig. ”Lev livet nu, det går nämligen inte i repris”.

”Genomförandet”
Jag valde att ställa mig på den mest offentliga platsen i Göteborg (som låg inom vårt område), nämligen mitt på Avenyn. Jag placerade mitt staffli på trottoaren och ställde mig bredvid med ett gäng tuschpennor i alla regnbågensfärger redo att ta mig an min nya utmaning. Jag frågade människor som passerade förbi:
”Har du tid att måla någonting som gör dig lycklig eller glad?”

” Reflektion över resultatet”
Jag blev oerhört förvånad över människors positiva respons. Jag mötte så många trevliga människor som ville delge mig det som gör dem lyckliga, helt fantastiskt! Många äldre människor öppnade sig helt och berättade hela sin livshistoria, väldigt intressant. Jag pratade med alla sorters människor och stämningen var hela tiden positiv. Det var ungefär 50 människor i olika åldrar, både män och kvinnor, som valde att måla något som gjorde dem lyckliga eller glada denna torsdag förmiddag i mitten av september. Jag tror att jag valde en perfekt tidpunkt på dagen. De människor som passerade förbi hade inte så bråttom, utan de tog sig tid att måla lite och prata en liten stund. Jag tror också att det har betydelse vem som frågar och hur man gör det (ett leende skadar aldrig). En kvinna i min ålder utgör inget hot och jag har dessutom lätt för att prata med främmande människor, vilket säkert var en anledning till att så många valde att stanna upp en stund och måla. Men det var en kostymklädd man som jag frågade som inte ville måla något, men han vände sig om och tittade på "målningen" och på mig och sa följande: "Detta gör mig lycklig". Då blev också jag lycklig!

Det vanligaste motivet var något som hade med kärlek att göra eller upplevelser i naturen. Det var endast ett fåtal som valde att måla något materiellt, som t.ex. en båt eller ett glas champagne. Mitt mål hade varit att människor runt omkring mig skulle få upp ögonen på allt som gör dem lyckliga, men det mest fantastiska var att jag också fick så mycket glädje och lycka tillbaka av alla dessa okända underbara människor som jag aldrig annars hade pratat med.

"Den här mannen ansåg att det inbördes förhållandet mellan en kvadrat och en cirkel är upphovet till livets existens. Det var lycka för honom".

"Den här damen blev lycklig när hon tänkte på sitt nyfödda

barnbarn".

Slutresultatet blev dessutom ett underbart härligt konstverk, som innehåller många människors drömmar om lycka och glädje!

"Det är bara om man börjar, som det omöjliga kan bli möjligt".

Det känns skönt att komma hem efter en hel dag med ”pinsamheter”.

Workshop med konstnären Anna Carlson!

Vi hade som uppgift att ta med oss en ”pinsamhet”, vilket ledde till mycket skratt! En rolig uppgift att göra med eleverna i skolan.

För två veckor sedan kunde jag väl aldrig föreställa mig att jag skulle stå på Götaplatsen i Göteborg och skrika ut: ”Fler rastvakter på skolan”, men det gjorde jag och det var kul!

Havet i uppror!

Sommarens sista ros!

5/9-2008

Jag känner mig stolt över att ha klarat detta!